Jag har många falska människor runt omkring mig. Människor jag kallar vänner. Vänner som jag fortsätter att låtsas ha även fast jag inget hellre skulle vilja strypa dem. Jag förstår inte hur jag orkat med det här tidigare. Hur jag har kunnat ljuga för mig själv. Men nu tar jag steget, steget mot att bli självständingare. Steget att lyssna på mitt hjärta och sluta vara rädd för att bli lämnad ensam. För det vet jag ju att jag inte kommer bli. Jag har en massa fina vänner som jag vet alltid kommer finnas. Just nu känner jag mig bara alldels för besviken, inte på de falska människorna, utan på mig själv. Hur har jag kunnat gått så här långt med det här? Jag har gömt mig bakom en mask hela mitt liv för dessa människor och haft ett falsk leende på mina läppar. Jag har varit för rädd att vara den jag är.